tisdag 2 november 2010

Det offentliga Sverige 2010 i allmänhet och Rättsväsendet i synnerhet, är en värdelöst fungerande apparat


Ingen utredning blir det mot Arkelsten. Ingen är väl förvånad, eller? Hur många gånger leder denna typ av händelser till utredning eller åtal? I de allra flesta fall får vi ingen rättslig prövning, eftersom åklagare för det mesta lägger ned utredningen.

Enheten mot korruption måstge vara landets mest onödiga åklagarkammare. Är de någonsin i domstol? 
De ger ordet "pappersvändare" ett ansikte.


Ett annat exempel som inte heller kommer att leda någonvart är familjen Arkelstens lägenhetsaffärer. Nya Socialförsäkringsministern Ulf Kristersson, har där ett liknande facit, med flera attraktiva lägenheter utan en dag i kö. I hans fall är det extra ironiskt eftersom han under sin tid som Socialborgarråd i Stockholm (2006-2010) lyckats med att få antalet hemlösa att öka, trots att man pumpat in mer pengar i denna verksamhetsindustri. VEM får pengarna? Inte de hemlösa i alla fall.

Ett annat fint exempel på galenskap är den 47-årige kvinnan som dog i cancer efter att läkare gång på gång missat hennes sjukdomstillstånd. 
Den här typen av fall har ökat markant den senaste tiden och det ser tyvärr ut att fortsätta växa. 
Tankarna för mig till tv-serien Scrubs, även fast de i Scrubs verkar otroligt kompetenta i sammanhanget. Klarar läkare idag annat än halsfluss?

Sedan har vi det faktum att vår förre President, Göran Persson, anses vara den mäktigaste vapenlobbyisten. Ingen kränger vapen så bra som han. Jag skriver också President, snarare än Statsminister, eftersom vi svenskar tror att vi har President. 

Detta märks om inte annat när vi går till val. Man röstar inte främst på det parti man vill ha, utan vilken Statsminister man vill ha, eller President. Tydligt är också att fler och fler vill ha det som i USA, med privat finasierad sjukvård, ingen allmän semester mycket begränsad fattigvård och ingen ersättning vid sjukfrånvaro. För detta lockas vi med kaffepengar, vilket svensken såklart nappar på.

För att inte tala om vansinnet i kopplerimålet i Malmö.
Hela ärendet gör mig ordentligt illamående och jag får anstränga mig för att inte bli arg på väggen.
Nåväl, det intressanta (obs! intressant - inte roligt), är att det blev många frikännanden och väldigt låga straff. I sig inget ovanligt, utan snarare kutym. Längden på straffen måste lastas domstolen, som lagt ribban långt tidigare för hur man ser på sexualbrott. I synnerhet mot barn. 
Att andra inte fälls måste lastas åklagarna, som alldeles för ofta har för dåligt underlag. Polisen gör inte ett tillräckligt bra undersökningsarbete och åklagarna anstränger sig inte tillräckligt för att få tillräcklig bevisning. Detta såklart om de begått brottet. Har de inte begått brottet, finns ju per definition inte bevisning att inhämta.

Kort och gott - Det offentliga Sverige 2010 i allmänhet och Rättsväsendet i synnerhet, är en värdelöst fungerande apparat som endast synes tjäna sina egna syften och inte medborgarnas i första hand.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar