Ett väl fungerande rättssystem kan vi i Sverige inte anses ha.
För att ha ett sådant måste vi uppfylla kraven på rättslig prövning inom skälig tid, opartiska domstolar, opartiska myndigheter, med en utgångspunkt om att en anklagad är oskyldig tills man bevisats skyldig. Man ska alltså inte behöva bevisa sin oskuld. Det är åklagaren som ska bevisa den anklagades skuld. Idag betraktas man kanske som oskyldig i vissa fall, men man behandlas definitivt inte som oskyldig. För vilken Polis slår en oskyldig person?
Bara för att en anklagad inte vill svara på polisens frågor, får man inte utgå ifrån att det innebär att man är skyldig till något.
Detta innebär ju också att man inte behöver yttra sig om man kallas som vittne om vittnesmålet samtidigt berör en själv, dvs att vittnesmålet kan innebära att vittnet avslöjar något som kan ligga den själv till last. Ett avstående av sådant yttrande får inte heller innebära att vittnet får straffas på något sätt för detta.
Allt detta regleras tydligt i Lissabonfördraget (högsta gällande rätt), Europakonventionen om de mänskliga rättigheterena och Regeringsformen. Om annan lägre lagstiftning säger annat, gäller den inte, eftersom de här angivna lagarna är överordnade.
Tyvärr har Regeringsformen ingen eller väldigt liten verkan i det vardagliga Sverige, trots att det ska vara tvärtom. Detsamma gäller Lissabonfördraget och Europakonventionen. I takt med tiden stärks dock Lissabonfördragets och Europakonventionens värde i och med fällande domar mot Sverige. Dock sker det långsamt tack vare den långsamma hanteringen i alla instanser, vilket man utstuderat räknar med, varför man från myndighetshåll inte alls har några intentioner om att följa sagda lagstiftningar.
I slutändan är det dock ett brott att inte följa t.ex. Lissabonfördraget, men eftersom det saknas beivransmöjligheter, fortsätter myndighetsutövare att strunta i enskildas lagstadgade rättigheter.
Det är också fascinerande att myndigheters brott mot folket inte kan beivras i de flesta fall, men folkets brott mot myndigheter beivras tämligen omgående.
Utrymmet som finns är som regel tjänstefel, men åklagare väljer i de allra flesta fall att inte gå vidare med sådana brott. Kanske väljer de detta p.g.a. att de själva är en del av dessa myndigheter. Myndigheters brott mot barn och sekretesslagen tycks stå allra längst ner på skalan bland de brott som åklagare väljer att gå vidare med. Notera här också att det är fråga om deras mer eller mindre godtyckliga val av mål att gå vidare med.
Bara det faktum att det för enskilda tar ca 2 år att få ett ärende prövat i domstol är ju helt groteskt i något som ska kallas ett rättssamhälle. Med lite otur kan det ta ytterligare 2-6år.
Rör det äldre medborgare, är det inte helt ovanligt att de hinner dö innan ärendet avgjorts.
Den s.k. rättsstaten Sverige är mycket väl medvetna om detta missförhållande och har fällts flertalet gånger för detta, men vad hjälper det, när ingenting görs för att rätta till problemen. Man gör massor av saker inom Domstolsverket, men ingenting resulterar i en snabbare handläggning, varför åtgärderna inte kan ses som åtgärder för att korta handläggningstiderna inom domstolarna.
Kanske är det så här man föder människor som Breivik, även om det är en annan riktning på hatet...
