Plötsligt har Palmemordet blivit i ropet igen. Det gläder mig i mitt konspiratoriska sinne :)
Just Palmemordet är ett sådant fall, där det går att filosofera mycket kring vad som egentligen hände. Utredningen och åtalet mot Chrille P är ju så fyllt av hål, så det är omöjligt att fastställa att han skulle vara mördaren. Jag har hela tiden trott på det s.k. Polisspåret och jag tvingas konfronteras med min aversion mot eventuella misstänkta.
Dock är det en intressant slump att vi har en riksdagsman som ingår i det spåret, Anti Avsan (m). Såvitt jag förstår är det klarlagt att han fanns på platsen, men ingen verkar veta varför han var där. Inte heller har det genererat några ytterligare utredningsåtgärder.
I detta sammanhang finner jag det beklämmande att han är domare i Tingsrätten och den enskilt starkaste individ som är emot förändringar i skuldsaneringslagen. Jag vet inte om det kan anses som något fel, men det påverkar min syn på opartiska domstolar, ett transparent rättsväsende och en riksdag som lagstiftande församling. Tänk om det är så att en idag aktiv moderat riksdagsman är involverad i mordet av en socialdemokratisk statsminister.
Får det några konsekvenser i Sverige? Knappast, men otäckt är det och frågan är om inte möjligheten att det var moderatledningen som beställde den berömda skylten "Arbeit macht frei", förringas i värde.
Å andra sidan så gapar och sväljer vi svenskar det mesta och man upprörs inte ens längre av högförräderi. Annat var det på Stig Berglings tid, då spioner straffades.
Vad jag vänder mig mot mest, är inte det faktum att det kan föreligga konspirationer. Konspirationer förekommer, det vet man, men omfattningen därav kan man alltid diskutera. Jag vänder mig istället emot den enorma flathet som svensken i gemen uppvisar. Vi verkar helt avtrubbade. Fast jag tror att Sverige är en nation av snackare. Hu, vad hemskt, vi måste göra något. Två dagar senare är allt glömt.
Va? Finns det barn som bor utomhus, i trappor, tunnelbanan? Inte i Sverige, väl?
Misär och elände och hot mot invånarna är inget man reagerar över. Inte ens de som ska hjälpa, hjälper. Hemlösa, barn i fattigdom, AGA, mobbing, våld i hemmet eller andra utsatta - många pratar OM dessa individer, men få pratar med dem. Ännu färrre gör något för att hjälpa och i det närmaste ingen gör någonting för att råda bot på problemen. Det är precis som att man inte vill att problemen ska lösas, för då har man inte längre någon att prata OM.
Ja, ja... nu väntar vi in Veckans Brott...
